Idag är en sådan dag att jag känner mig värd exakt 0%. Jag har mycket att vara tacksam för här i livet, till exempel över att jag är frisk och realtivt skadefri. Det har varit många motgångar. Överbelastad rygg, trasig njure, icke fungerande halsmandlar etc. men trots detta står jag här idag 21år gammal och är frisk. Min rygg är känslig men mår bra (LÄS: bättre) av att träna. Min njure är bortopererad, men det dem trodde var cancer var bara en ovanlig godartad tumör som bara behövde tas bort. Att ta bort halsmandlarna var för mig hemskt, jag gick ner till 52kg (ligger normalt på 60-62) och spydde galla, men idag har jag varit fri från problem sedan 2009. Jag har en familj som jag älskar och som jag vet älskar mig. Jag har syskonbarn, Juno som snart fyller två år och pyret som snart kommer till världen på riktigt. Mina änglar. Jag har gått ut gymnasiet med höga betyg, rest jorden runt, jobbat och studerar nu vid Umeå Universitet. Allt som hänt på vägen har format mig till den jag är idag. Jag skulle ALDRIG gå tillbaka 1-2-3år och göra om det, men tar jag bort dem delarna har vi inte heller Pernilla.

 

Pernilla är en tjej som är "känd" för sitt leende. Det var min bästa ägodel. Mitt leende. Min utstrålning. Jag älskade livet och var trygg i mig själv. Jag hade en kropp som hade tränat konståkning, gymnastik och fotboll sedan jag kunde gå. Vältränad. Pang! Ett slag kom och jag slutade på konståkning. Pang! Slag nummer två kom jag läkarna beordrade mig att sluta på fotboll. Jag har aldrig riktigt hittat mig själv sedan dess. Jag älskar konståkning och konståkning var min identitet under så många år. Fotboll var min hobby.

 

Efter jag hade tagit studenten var jag lycklig. Jag hade en plan. Jag skulle ut och resa, se världen, precis som min stora syster en gång gjorde. Min förebild. Sen träffa jag en pojke. En pojke jag inte alls ville tycka om. Inte ville engagera mig i. Min hjärna sa emot, men mitt hjärta ville fortsätta. Jag reste iväg och lämnade pojken hemma, men tog med han i mitt hjärta. Den tiden var en av de tuffaste men också en av de bästa i mitt liv. Jag var verkligen kär och visste att han var kär i mig. Att ha långdistans är inte roligt, lätt eller önskvärt men det gick. Det gick men käppar sattes i vägen. Någonstans där ändrades både jag och han. När jag kom hem hade jag längtat och saknat, men så var allt annorlunda. Det stretades och drogs, det kämpades och gräts. Till en gräns då jag fick nog. Trots att jag själv tog valet att få nog så bröt jag mig själv i bitar. Jag har spenderat så många timmar, dagar och veckor att vara arg på dig. Arg på vad som hände. Arg på mig själv. Och jag har aldrig riktigt blivit hel.

 

Året som gick var ett av det jobbigaste i mitt liv. JAG bröt ner mig själv. Jag mådde piss. När jag mår dåligt äter jag. Perioden jag mådde dåligt började på 62kg och sommaren 2012 stod jag på 74kg. Inte nog med att jag brutit ner mig psykologisk så bröt jag ner mitt yttre genom att äta. Mycket. Skit. Bra. Dåligt. Allt. Jag var beredd att fly. Fly till Australien och segla. Bli hel igen. Så kom jag in på Umeå Universitet. Jag tog chansen & tack gode gud för det. Umeå har blivit min vändpunkt. Här uppe har jag träffat människor som fått mig att inse att livet inte behöver vara så komplicerat. Sakta men säkert har jag börjat återgå till Pernilla. Pernilla med leendet.

 

Idag är jag inte längre sur på dig. Jag har insett att jag valde att bryta ner mig själv för att finna "tröst" i att förlora dig. Jag var kär i dig, det var jag, men jag vet också att vi inte var menade en framtid tillsammans. Jag är spontan. Du är ganska trygg och nöjd där du är. Se bara på dig idag; sambo, hund och villa. Jag är inte redo för det livet och du är värd det. Jag vet att du kan vara världens bästa kille när du vill, det visade du mig i början (från att vi träffades och hela resan). Och jag är glad att du vill vara den killen igen. Idag läker jag fortfarande. Jag tror mer på mig själv. Jag vågar drömma igen, inte genom att fly, utan genom att se lösningar hur jag ska ta mig dit. Men jag är inte hel.

 

Idag är en sådan dag. En dag då jag vet at jag inte är hel. Jag känner mig omotiverad till allt som har med studier, träna och äta nyttigt att göra. Jag som älskar det. Det jag har fått i mig idag är en scones, en glass och en påse godis. 1. Jag äter inte godis. 2. Jag går på diet med 5 måltider/dag = 1500kcal/dag. 3. Jag älskar programmet jag läser och att träna. Idag är en dålig dag. Men om det är något jag har insett på min väg till att bli hel igen så är de det här: Våga ha en dålig dag. Våga låta dig själv spåra ur totalt, men lita samtidigt på dig själv att du tar dig upp imorgon. Och det gör jag. Imorgon är jag tillbaka. Men idag mår jag dåligt, och det får jag.